Ma Jane

Du är säkert bekant med känslan. Man vet klockslag, datum och kan med ett knapptryck få fram exakta koordinater för var ens kropp befinner sig. Men så är man plötsligt någon helt annanstans. En berättelse kan ge dig en djupare förståelse för något tidigare okänt. En stark berättelse kan få dig att byta tid och rum. Jag vill berätta för dig om Ma Jane och om en plats som stannat kvar i mitt minne.

 

Ma Jane sa: Var inte rädd för mig, jag är inte farlig! Titta, jag har med mig en museiguide, hon har uniform, hon kan intyga att jag inte ljuger.

 

Du måste förstå, vi var kanske de enda vita kropparna i Sharpeville, en småstad några mil söder om Sydafrikas största stad, Johannesburg. Dittransporterade av en chaufför svettig av oro och nervositet. Vi var en liten obetydlig del av den maktfullkomliga minoritet som skurit så djupa sår i det sydafrikanska samhället. Varför skulle vi vara rädda för en äldre dam på en minnesplats? Eller var det så att vi faktiskt borde vara rädda när vi befann oss här?

 

Ma Jane sa: När jag såg er kände jag att jag ville berätta. De rapporterade att 10 barn dog i massakern, men var tog alla mina klasskamrater vägen? Mina lekkamrater? De var i alla fall inte i skolan efteråt.

 

Du kanske redan har hört om det som hände? Tusentals var de som måndagen den 21 mars 1960 marscherade mot polisstationen i Sharpeville för en icke-vålds-demonstration mot de så kallade passböckerna – den allra mest hatade symbolen för apartheidförtrycket. Tusentals var de som marscherade mot polisstationen för att låta sig bli arresterade. Tusentals var de som hade lämnat sina passböcker hemma, en handling som straffades med fängelse i apartheidregimens Sydafrika. Tusentals var de som fredligt deltog i en demonstration för mänskliga rättigheter, för alla människors lika värde.

 

Ma Jane sa: Izwe lethu! (vårt land!) Awaphele amapasti! (ner med passen!)

 

Du måste förstå, demonstrationen var en del av en fredlig anti-passboks-kampanj och slagorden ekade. Demonstranterna sjöng sånger om fred. Vid Sharpevilles polisstation möttes demonstranterna av hundratals poliser. Kraftigt beväpnade. Kulsprutor och stridsvagnar. Enligt journalister på plats var stämningen bland demonstranterna uppsluppen, nästan glädjefylld. ••• Officiellt, det vill säga enligt de sydafrikanska myndigheterna, dog 69 personer i Sharpeville-massakern. 69 personer som sköts till döds av polis. Många sköts i ryggen, på flykt, mitt i steget.

 

Ma Jane sa: Det här är min kusin.

 

Du kanske hade sett pelare om du var där med oss. Dryga metern höga vita stenpelare. Eller så hade du sett svarta kroppar. Tydligen föll regnet strax efter skjutningarna och tvättade gatorna och kropparna rena från blod. Mitt emellan de 69 pelarna som utgör Sharpeville Human Rights Precinct, minnesplatsen för massmordet, flyter en smal ström i riktning mot den gamla polisstationen. Varje pelare bär namnet på någon av de människor som förlorade livet den dagen. Under varje namn står ett nummer som markerar offrets ålder. Det är inte många nummer över 30. En av dessa pelare av sten var en gång någons kusin.

 

Ma Jane sa: Jag var där. Jag såg allt.

 

Du förstår säkert att vi grät. Att vi kände skam. Att vi såg allt.

 

Inne i museet står en rostig cykel. Ingen vet vem den tillhörde, men den låg kvar på gatan utanför polisstationen flera veckor in i april år 1960. Hel och regnren, kanske lite lätt dammig. Tack Ma Jane för att du fick mig att verkligen se den.

Ma_jane

 

Lova Wallerö

Besökte Sharpeville Human Rights Precinct 28 april 2016 tillsammans med Lovisa Fhager Havdelin och Camilla Nagler från Teskedsorden. Ubuntu.

Comments are closed.

WP Like Button Plugin by Free WordPress Templates