Karl Popper och kampen mot intoleransen 

Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet. Ingen får hindra dig från att uttrycka dina tankar eller åsikter. I vår grundlag kan du läsa att alla har rätt till ”frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor” (2 kap. 1§RF). Men yttrandefriheten har gränser. Du vet säkert att du aldrig får diskriminera någon och att hets mot folkgrupp är olagligt. Ingen får ju heller uppmana andra att begå brott, förtala någon eller hota någon till tystnad. Och så vidare.

Så långt är allt väl. Men hur ska vi hantera dem som tar skydd i yttrandefriheten för att torgföra sin intolerans? De som oftast håller sig inom ramen för vad som våra lagar tillåter men också ibland har kursen rakt inställd mot den mörka sidan? Jag tänker speciellt på grupper som har som uttalat mål att begränsa andra gruppers fri- och rättigheter. Du hittar dem både på Internet och IRL, bland annat när de i matchande vita skjortor och svarta slipsar marscherar genom våra städer. Hur ska vi hantera dem? Ska vi vara toleranta mot dessa intoleranta? Eller måste vi dra en gräns?

För ett tag sedan stötte jag, genom en av Teskedsordens volontärer Emily, för första gången på filosofen Karl Popper. Popper hade en klar åsikt om hur intolerans bör hanteras. Född 1902 levde han genom två världskrig och en värld skakad av nazismen. När han 1945 släppte boken ”Det öppna samhället och dess fiender” fanns nazismen färskt i minnet. Han visste vad han pratade om. I boken beskriver Popper det som kallas för toleransparadoxen. Popper verkar mena att det inte bara är yttrandefriheten som behöver gränser. Det behövs även för intoleransen i samhället. Popper skriver att de toleranta måste försvara det demokratiska samhället mot de intoleranta. Annas finns risk för att alltför stor tolerans leder till att de intoleranta får för mycket utrymme och slutligen tar över – och att toleransen då försvinner. Popper går så långt som att förespråka att intolerans ska kriminaliseras och våld användas mot de intoleranta, om det krävs. Allt för att försvara de toleranta krafterna.

Självklart är våld aldrig en bra problemlösningsmetod. Men vi kan alla, utan att bruka våld, anstränga oss ett snäpp extra för att stå upp mot intoleransen i alla sammanhang där den visar sitt fula tryne. Ett sätt att göra detta är att markera mot den. Säg ifrån nästa gång som en släkting, vän eller kollega säger eller skriver något som är rasistiskt eller på andra sätt diskriminerande.

Om du behöver hjälp på traven kan du kolla här.

Var inte en medrasist. Säg ifrån. Var intolerant mot de intoleranta. Kanske är det livsnödvändigt för att toleransen över huvud taget ska överleva.

Camilla Rehn

Utbildningsansvarig, Teskedsorden

Comments are closed.

WP Like Button Plugin by Free WordPress Templates